Jag tyckte jag hade varit förutseende, som om jag trott att det skulle komma till ett avgörande. Jag hade bokat in ett samtal på tu man hand med mig själv – det var nu eller aldrig och det lät som en sliten klyscha. Jag ville väga mina vågskålar, analysera mitt risktagande noggrant, tyckte inte att det bara så där plötsligt gick att bestämma sig. Nej, det behövdes ett grundligt resonemang, viktiga frågor skulle diskuteras. Jag hade förberett mig, som inför en strid, men någon viljornas dragkamp blev det aldrig frågan om. Mer en stilla överenskommelse, om ens det. Det var som om någon lagt sin hand mot min panna och allt som blev kvar var mina öppna ögon och minnet av värmande händer. Överraskad vet jag inte om jag blev, mer förvånad över det sätt livet åter gav sig tillkänna. Som om jag bara för ett kort tag glömt bort hur det kändes att leva.

• 
•