Så, står han plötsligt där framför mig. Så, berättar han så där lättsamt trovärdigt om sin färd i ett höstlikt Sverige, som egentligen visar sig vara en resa till ett septembersoligt Grekland firande sin f d frus sextioårsdag.
Så, intill en oroligt darrande obestämbar känsla av skräck bevittnar jag för mitt inre fragment av den resa vi fem år tidigare upplevt, firande min femtionde årsdag, i ett varmt och septembersoligt Grekland.
Så, inser jag plötsligt hur jag med ens har förpassats till en utkristalliserad omformad parentes i hans liv, i vilken han metodiskt, med utsökt noggrann precision kan sudda ut, retuschera, färglägga sina alldeles egna sanningar.
Så, tar jag del av hans inom sig stramt återhållna bitterhet, hans vemodiga sorg och tysta ångest. Så, lyssnar jag till hans vilsenhet, det ännu dunkelt osagda. Så, skapar vi långsamt, sirligt fram varandras gestalter.
Så, grät jag dina tårar samman, mellan dröm och vakenhet. Så, varseblev jag allt det vackra; den soldansade älvan i utrymmet mellan oss. Så, höll jag om och älskade dig. Så, när kärleken till sist vandrade sällsamt vill; lät du lämna ansiktslösa, hudlöst frusna fragment kvar av mig.
Så, ser jag åter nyanser tonas fram över målardukens väv. Så, fångas bilder åter. Så, fortsätter livets helande kraft, i en evighets cirkelrörelse över vattenytans blänka. Så, säger jag tack för kärlek vi delat med varandra. Så, kan den aldrig endast ha varit förgäves.
oktober 22, 2017 at 7:05 e m
💖💖💖
oktober 23, 2017 at 5:40 f m
Så fint skrivet och antagligen behöver du skriva av dig. Men är det inte dags att släppa fram glädje nu? Fastna inte i skiten! 😍
oktober 24, 2017 at 9:21 f m
Glädjen är på väg!