Andas. Långsamt in genom näsan, ut genom munnen.

Nu känner jag hur andetagen varsamt väcker tyngden av min kropp.

Nu förs jag av värmen som når mig. Nu vänder jag seendet utåt.

Bilden av Dig och ditt avvaktande, nästan blyga leende där du står fotograferad i ett storstadsvimmel någonstans. Högklackade skor mot stenlagd gångväg.

Det är tidigt svartvitt sextital och jag är ännu inte i ditt liv.

Väggklockans svagt tickande läte. Sekunder, minuter i ett evigt kretslopp.

Skiljande ut det som var och är.

Van hand ställer fram väska, fyller på vattenflaska, lägger ner byxor, linne, skor. Invaggar mig i trygghet. Dagliga tillkortakommanden överskuggas.

Vilka vägar hade Du valt, om sorgen kunnat lämna dig? Jag kan inte trösta.   

Långt bortom oro, bortom rus passerar ditt livsmod och ingen får veta din verklighet. Du låser din dörr med skuld och skam.

Min tid blir ensam väntan.

I försiktig iver står vi tätt tillsammans. Vi överbryggar våra avstånd.

Lampor tänds. Dörrar öppnas. Svettig människodoft slår emot oss, lockar oss in, låter tankar sväva fritt i rummet.

Blunda, andas, se. Jag ställer mig i position.

Vem hade kunnat bära Din längtan hela vägen? Inte barnet, som till sist när vardag inte existerar, placeras långt ifrån den famn som inte orkar hålla om.

• 
•