Året var 1969 och avgångstiden för den stundande båtfärden över Östersjön närmade sig. Längs med vattenytan skummande vita gäss. Sorl av ivrigt högljudda röster från båtresenärer – lutande, trängande sig in mot relingens kant, vinkande ett sista farväl till kajkantens kvarlämnade människor.
Ombord på Gotlandsbåten den här dagen befinner sig en spenslig kortväxt flicka med mörkbrunt hår och bruna ögon, vars liv står i beredskap att ta ännu en ny vändning.
I Visby hamn väntar en bil på att få föra flickan vidare mot sin slutdestination.
En resa in i framtiden och bilen bromsar slutligen in på gårdsplanen denna sensommareftermiddag Bildörren öppnas på glänt och en liten sandal snuddar försiktigt vid det knastrande gruset. Väskor bärs in, packas upp, kläder sorteras och läggs efter hand ner i byrålådor. Det kommer att bli den dag då jag får ett hem. Jag ska fylla sju år.
Iklädd kjol och blus med rutig väska i famnen sitter jag några veckor senare i en buss tillsammans med andra nykammade, finklädda barn i spänd väntan på att äntligen få börja skolan.
Många var de familjer runt om på vår ö, vilka öppnade upp sina hem och tog emot sommarbarn som fosterbarn. Visade kärlek, värme och omtanke. Vägledde, värnade om, tröstade när tillvaron tyngde.
Min egen fostermamma Elsie har fyllt 99 år denna höst. Ljudet av hennes välbekanta fotsteg över köksgolvet har stillnat av, då benen inte vill bära som förr. Mamma Elsie sitter numera oftast i sin fåtölj i den lilla kammaren invid köket, i värmen av solens strålar som letar sig in genom fönstret. Lyssnar på ljudböcker. Minns tillbaka och berättar för oss om livet hemmavid på gården med hushållssysslor, kor, grisar och jordbruk. Ett oavbrutet träget arbete där förutsättningarna för alltings vara förblev beroende av väder och vind. Där tidpunkten för sådd och skörd var tätt sammanlänkade.
I mamma Elsies trädgård återfanns en grönskande värld fylld av riklighet i färg och form. Sköra små sommarblomster, vildvuxna slingerväxter, stiliga blomklasar; jordmånen var god! Frön av alla de slag slog rot. Formade sina alldeles unika plantor. Växtkraften spirade. Skörden blev väl tilltagen.
Det hände sig förvisso att en del plantor slokade betänkligt emellanåt, men med outtröttlig framtidstro placerades växterna om med varsamma mjuka händer. Vattnades, försågs med ett skyddande hölje, ingavs livsmod. Återfick förnyad kraft för att så småningom kunna skönja och urskilja sin rätta plats i trädgården. Ja, man skulle rent av kunna säga att dessa plantor gavs möjlighet till ständig pånyttfödelse i mamma Elsies trädgård!
Vi som på ett eller annat sätt fick möjligheten att ta del av mamma Elsies trädgårdsskötsel, där kärleken grodde och gav oss utrymme, är i dag vuxna sedan många år tillbaka; Birgitta, Pierre, Jan, Ann-Beat…I trädgården ser vi våra egna barn och barnbarn springa lyckligt omkring i barfotadans!
april 18, 2020 at 1:41 e m
Så fint att ta del av. 😍
april 20, 2021 at 8:00 e m
Du skriver mycket uttrycksfullt och välformulerat. Livet är en spännande resa och att ha ”ordet i sin makt” är en oerhörd tillgång som du verkligen kan dra nytta av. Njut av din begåvning och låt oss få del av dina starka och exakta haiku!
maj 10, 2021 at 3:20 e m
Hej och tack Björn för dina ord! Hälsningar Jeanette