LYSSNAR

Han hör sin röst, långt efter att den i själva verket tystnat. Ett eko av utnötta uttryck hänger sig envist kvar inuti hans huvud. När hade han slutat se självkritiken som en möjlighet till förändring?
– Anders, en kopp kaffe hinns väl med? Intressant föreläsning du höll.
– Tack ska du ha. Visst, en fika skulle sitta fint!
Det varma kaffet sköljer genom kroppen. Hettan får skjortknapparna att klibba fast mot huden.  Brevet hade kommit i förrgår. Inkilat i högen av reklamblad

”Anders. Det var allt för många år sedan vi sågs.
Jag är på tillfälligt besök i våra hemtrakter.
Vill du träffa mig? Catrin.”

Den självklarhet med vilken han gett deras gemensamma liv näring. Var det inte så hon hade sagt?
Annat han mindes var mindre fördelaktigt. På väg till eller från något – han hade sällan vetat vilket.
———————————–
I den stund hon lät brevet falla tycktes fotsulorna mista sitt grepp om asfalten. Några dagar senare hade han ringt. En återvändsgränd av tomrum. Hon lutade sig bakåt. Han svalde. Kände sig märkbart rörd. Starkare än på länge, när orden passerat och han rest sig upp.