Efter att ha upplevt en vår där jag tyckte mig ha kommit att hamna i oförskyllt många spridda regnskurar, väntade en sommar försedd med desto mer av solsken! Mitt finbesök från fastlandet anlände punktligt med det senaste nytillskottet av färjor och under några efterlängtade semesterveckor skulle vi genomföra vår egen odyssé, från norr till söder på ön.
Med bilrutorna neddragna, uppfyllda av varandets enkelhet susade vi fram genom de öppna landskap Ulf Lundell sjunger om på skivan Kär och galen (1982). Vi passerade öns östra sida, men av någon diffus anledning utan att stanna till för att bese magiskt vackra Närsholmen.
Närsholmen med sitt drömlika landskap där gräsbevuxen mark samsas med strandvallar ut mot Östersjön. Där martallar och en formar ett årstidsbundet scenario av naturens obändiga livskraft och skörhet.
Det var på 1980-talet, som medlem i Visby filmklubb, jag först stiftade bekantskap med den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij (1932-1986) och hans film Solaris (1972), vilken utspelar sig på en rymdstation förlist i omloppsbana runt den fiktiva planeten Solaris. En något för mig alltför djuplodande film, vilken sammantaget kom att lämna efter sig mer en aura av regntät dimma, än av solsken, om jag uttrycker mig så…
Några år senare fick jag på nytt tillfälle att möta Tarkovskijs konstnärskap i form av dramat Offret (1986) och nu begynte vår bekantskap att klarna upp och solstrålar leta sig fram i min och Tarkovskijs filmrelation! Inspelningsplats för Offret kom sommaren 1985 att bli Närsholmen på Gotland och i huvudrollen sågs Erland Josephson.
Andrej Tarkovskij, rysk medborgare i exil, önskade inledningsvis att få spela in sin produktion på Fårö, men nekades detta då Gotlands kustartilleriregemente på den tiden utgick från sin militärbas i Fårösund.
I Offret förhandlar Erland Josephson med Gud i syfte att stoppa ett förestående tredje världskrig. Regntunga, dystopiska sekvenser blandas samman med en dov dimma svepande in över ett kargt Närsholmen. Horisontens linje döljs delvis av vågornas väg in mot land.
Det är grått, det är kalt, det är avskalad skönhet och för mitt inre skapas en egen upplevd värld i vilken Tarkovskij förmedlar sin berättelse till mig, där och då.
Om du händelsevis får en stilla stund framöver. Kura mjukt in dig i ett soffhörn med en kopp te; träd varsamt in i någon av Tarkovskijs filmer. Låt dig beröras.
Denna höst är det 35 år sedan min son föddes en ljummen septemberlördag. Ute föll duggregnet lätt och jag kunde se hur vattendroppar försiktigt letade sig fram över fönsterglaset, där jag låg i en säng på förlossningsavdelningen och lyssnade till radioprogrammet Ring så spelar vi.
Det hann bli sen kväll. Mörkret hunnit lägra sig allt mer runtomkring trädens grenar utanför, innan ljudet av barnskrik till sist fyllde upp rummet av glädje!
Efter regn kommer solsken! och sonen gavs så småningom namnet Andrei.
Det är i skydd av regnet solen kan förvandla tillvaron till en grönskande trädgård.
Kommentera