Det finns en tid för allt

Det är närmast svindlande många trappsteg avverkade innan jag sakta går in över grusgången. Nog kunde man ha förväntat sig en något mer välkomnande väderlek, än denna kylslagna vårkväll. Det är egentligen inte mycket som tvingar mig att gå på den här tillställningen. En hastig blick på klockan, ännu är tid att vända om.

Dörren står öppen. Här får man tydligen ta ett eget beslut om hur man vill göra kvällens entré. Det gör inte det hela lättare. Vad hade jag förväntat mig – dundrande basuner, porten som skulle slås upp framför mig, röda mattor rullas ut.

Jag blir medveten om mina fotsteg på det stenbelagda golvet. Är det verkligen här det ska ske i kväll? Är inte allt ändå ett misstag? Ljushållare lägger sina skuggor över rummet jag befinner mig i. Det egentliga skälet till att jag är här har jag inte helt klart för mig. Trots att jag känt till inbjudan ett tag.

Klädseln känns inte alltför ansträngd. En del bekanta ansikten, lågmälda hälsningar. Musik, sång, tal – inget fattas på den här bjudningen. Nu väntar vi bara på förtäringen. Stolar skrapar, gäster reser sig upp, gör sig beredda. Har vi pratat med varandra? Inte nämnvärt. Snarare har vi lyssnat efter det ännu osagda, låtit tiden passera här och nu.

Jag känner tyngden av mina armar längs med kroppen. Kan den här måltiden verkligen mätta oss alla? Ur skuggorna flätas färger samman. Vi rör oss framåt mot det dukade bordet.

Nu kommer ögonblicket inte tillbaka, som skall få mig att tveka om det angår någon att jag är här. Som om jag inte velat tro att jag var väntad. När vi skiljs åt gör vi det nästan obemärkt. Några hastiga avskedsord och sedan är gästabudet över. Kvällen som nu är tidig natt känns inte mindre kylslagen och jag känner ett stråk av trötthet dra förbi. Medveten om mina andetag igen, tycks det mig som om något ändå för alltid är förändrat.