Två trappor ner i mitt undermedvetna
varseblir jag hur din ängsliga självupptagenhet
långsamt och metodiskt vill retuschera det inre av dig.
Du renar dig målmedvetet
ut ur ruset.
I takt med din verklighets rytmiska rekonstruktion
tonas bilden av mig ljudlöst långsamt ut.
Förbi ett dunkels avstånd
vänds mitt slutna ansikte in mot ljuset
väcker jag mig ut ur mörkerdvala.
Livet nynnar sin egen livsmelodi
återklangen bär.
I skuggan av din dova sorgesång
anar jag hur mönstret av oss vilar tätt intill.
april 25, 2017 at 7:55 e m
Jag vet ju vad din dikt handlar om och jag hoppas du kan skriva av dig och komma ut hel och fin❤
maj 24, 2017 at 7:21 e m
Tack för dina fina ord!