Två trappor ner i mitt undermedvetna

varseblir jag hur din ängsliga självupptagenhet

långsamt och metodiskt vill retuschera det inre av dig.

Du renar dig målmedvetet

ut ur ruset.

I takt med din verklighets rytmiska rekonstruktion

tonas bilden av mig ljudlöst långsamt ut.

 

Förbi ett dunkels avstånd

vänds mitt slutna ansikte in mot ljuset

väcker jag mig ut ur mörkerdvala.

Livet nynnar sin egen livsmelodi

återklangen bär.

I skuggan av din dova sorgesång

anar jag hur mönstret av oss vilar tätt intill.