En av sommarens vackraste kvällar tillbringade jag på södra Hällarna. Ett av öns många särpräglade naturreservat, beläget i Visbys utkant. En plats på jorden som rymmer sällsamma upplevelser för våra sinnen.

Där kan du dagdrömma och göra din egen resa i tid och rum. Där kan du kittla äventyrslusten och fantisera fritt. Där kan du samla kraft och mod inför kommande livsutmaningar.

 

Den här kvällen var näst intill magisk. Ljumma vindar vecklade varsamt in den annalkande skymningen. Lekte kurragömma bland böljande grässtrån och ängsblommor. Kilade in små nyfikna vindpustar bland trädkronornas grönskande bladverk. Väckte små fågelvingars lust och längtan efter att sväva utmed en luftström. Omgärdade mig längs med min färdväg. Rörde vid mina kinder och mina armars bara hud.

 

Där jag gick invid hällkanten kunde jag skymta konturerna av den vackert stenlagda labyrinten på gräsplatån nedanför. Mindes då jag under en promenad nåddes av svagt nynnande röster någonstans ifrån och mina blickar kom att söka sig till nämnda labyrint, och vad som då uppenbarade sig inför mina nyfiket öppna ögon.

Utmed stengångarna iklädda märkvärdigt djupröda klänningar, dansade kvinnokroppar mjukt fram. Klänningarna rörde sig böljande fram och åter likt flammande eldar. Händerna formade utspridda tecken i luften. Kvällen glimmade som av guld.

Tror du mig inte? Det är förvisso helt sant.

 

Ett svagt porlande läte väcker mig åter in mot nuet och jag når fram till det vackert belägna vattenfallet. Livgivande strömmar av klart vatten söker sig envist ihärdigt utför hällsluttningen. Följer en utstakad fåra på sin väg mot målet; att överlämna näring åt naturens växtkraft och föda djurlivet.

Jag stannar till en stund och lyssnar till hur vattennyanserna bildar klangen i denna skapelses egen lilla orkester. Anar hur lövverket vid min sida försiktigt darrar till, när en gråsparv snabbt lyfter för vidare resrutt.

 

Jag fortsätter min vandring in mot skymningens väntande lugn. Finner stigar vilka leder mig i riktning in mot murgrönors tätnande bladverk. Anar svaga stråk av kvällsbrisen som söker sig in från havet. Det är närmast svindlande många trappsteg avverkade, innan jag till sist nås av den hissnande oändligheten. Och där, någonstans i brytpunkten mellan hav och himmel. Där kan vi ana, hur ringarna över vattenytans spegel strös ut likt miljoners stjärnkristaller. Bildar spåren av det stora universum vi alla tillhör.

 

Vågorna söker sig rofyllt in mot strandkanten. Leker tafatt mellan sandkornen, rullar in över dess sträva kanter, stänker skojfullt upp små kaskader av vattenvirvlar. Lämnar åt oss att göra våra egna strandfynd; finna sin egen lyckosten…

Tiden existerar endast utanför mig själv. Inom mig är jag allt jag har varit och är, på en och samma gång. Solgatan glimmar som av guld, i de sista solstrålarna som sakta sänker sig mot horisontens linje.