Ger jag mig av längs en rymdfärds bana,
att skåda ett oratorium av sällan skådat slag.
Havererar jag förtrollad min farkost, faller min rustning av
i en darrande kör av röster.
Faller jag handlöst, sanslöst, hudlöst in
mot en aldrig stillad längtan av oss.
Famlar, ramlar, trevar jag storögd efter ord av tyngdlöshet
i ett universum fyllt av sällsamt lyckorus.
Vaknar jag pånyttfödd, uppfylld av en helandets kraft,
att låta outhärdlig sorgesång sluta ljuda.
Låter jag en ömhets vida smekning snudda
innan storslagen verklighets besinning väntar.
Dansar jag min själ nära långt ifrån,
låter jag tårar sväva fritt i återvändo.
Roterar jag långsamt runt min egen axel
nynnar jag besvärjelser likt ett barn i tröst.
Finner jag en rännil av sköra, vävda trådar,
leder de oss stilla in mot hjärtats tyngdpunkt.
Kommentera