Andas. Långsamt in genom näsan, ut genom munnen.

Nu känner jag hur andetagen varsamt väcker tyngden av min kropp.

Nu förs jag av värmen som når mig. Nu vänder jag seendet utåt.

 

Bilden av Dig och ditt avvaktande, nästan blyga leende där du står fotograferad i ett storstadsvimmel någonstans. Högklackade skor mot stenlagd gångväg.

Det är tidigt svartvitt sextital och jag är ännu inte i ditt liv.

 

Väggklockans svagt tickande läte. Sekunder, minuter i ett evigt kretslopp.

Skiljande ut det som var och är.

Van hand ställer fram väska, fyller på vattenflaska, lägger ner byxor, linne, skor. Invaggar mig i trygghet. Dagliga tillkortakommanden överskuggas.

 

Vilka vägar hade Du valt, om sorgen kunnat lämna dig? Jag kan inte trösta.   

Långt bortom oro, bortom rus passerar ditt livsmod och ingen får veta din verklighet. Du låser din dörr med skuld och skam.

Min tid blir ensam väntan.

 

I försiktig iver står vi tätt tillsammans. Vi överbryggar våra avstånd.

Lampor tänds. Dörrar öppnas. Svettig människodoft slår emot oss, lockar oss in, låter tankar sväva fritt i rummet.

Blunda, andas, se. Jag ställer mig i position.

 

Vem hade kunnat bära Din längtan hela vägen? Inte barnet, som till sist när vardag inte existerar, placeras långt ifrån den famn som inte orkar hålla om.

Jag får glömma vad jag lärt. Mitt liv blir en resa från då till nu.

 

Skärper sinnen. Ta mig med! Och nu pulserar musiken och nu vill jag aldrig mer släppa taget, nu lever jag! Och allt jag vill, andas frihet.

Kantstötta hörn, färger som virvlar runt, blandas i olika mönster när vi rör oss mot varandra, från varandra. Du får snudda vid mitt inre.

 

Kan någon veta vem jag är, då Du inte är hos mig. Jag gömmer mina ord och vet inte längre var jag tillhör. Jag kan inte skriva ditt liv, men i mina egna sagor berättar jag om allt jag kan och vill! Min längtan går intill.

 

 

Vi ligger sammanflätade mot golvet. Kraften i mina armar för mig i en jämn rytm och med öppna händer fångar jag in kontrollen över mitt liv.

Magen höjer, sänker sig och som böljande vågslag förnimmer jag andetagen inom mig.

 

Jag lyfter luren. Din röst vill sjunga vemods melodi, jag vill skrika – tyst!

Allt mer sällan hörs vi av och sakta vandrar Du bort, från mig.

Kvar blir ångest, rädsla, ilska över allt som aldrig blev. Ditt liv kan ingen laga.

 

Sträcker mina armar uppåt, högre, högst. Mina rörelser följer dina och vi delar samma luft. Jag gör min egen värld, ett ögonblick, och samlar åter mina minnen.

Varma fötter bär mig och ditt leende blir mitt leende när vi möts.

 

Det finns en plats på jorden där jag får vara jag och det är nära nog en gåta;

det finns ett vägskäl till. Jag kan vända hem och någon tar emot mig.

Nu rymmer allting stilla närhet.

Stundtals tänker jag på Dig och om jag lyssnar, ljuder ekot av ditt stora skratt.

 

Andas. Långsamt in genom näsan, ut genom munnen.

Vi drar våra blickar inåt, formas mjuka i dov belysning. En tvärflöjts ton vaggar oss till ro och i min egen takt får jag bli hel. Och igen och igen och igen…

 

Bilden av Dig och Dina ögon ser in i kamerans lins. I ditt ansikte vilar tillit.

Sommaren har övergått till regnblank höst och i bakgrunden skyndar människor förbi. Din tro är stark och din framtid fylld av drömmar.